Hoppa till innehåll

Kompetens­försörjningen är avgörande för att klara vården och omsorgen

I fredags presenterade regeringen överenskommelser med SKR om 11 miljarder kronor till sjukvården . Välkommet men det finns också strukturella utmaningar för vårdens kompetensförsörjning; hur organiserar vi vården bäst med den personal vi har?

Överenskommelserna rymmer både specifika satsningar på sjuksköterskor men också bredare insatser för att rekrytera och behålla personal inom vården. Även för privata vårdgivare är detta en avgörande fråga för att kunna fortsätta bidra och utveckla svensk vård och omsorg.

11 miljarder kronor är förstås ett välkommet tillskott till vården. Men att en sådan storsatsning behövs visar på att det finns strukturella utmaningar att klara vårdens vardag och kompetensförsörjning. Vid presskonferensen lyfte Socialminister Lena Hallengren fram att antalet examinerade sjuksköterskor ökat. Det är korrekt och förstås positivt men ökningen möter bara befolkningstillväxten och pensionsavgångarna. Statistik från Socialstyrelsen  visar att antalet legitimerade sjuksköterskor per 100 000 invånare varit i det närmaste konstant de senaste fem åren med en marginell ökning på 1% för samma period.

Samverkan mellan lärosäten och vårdverksamheter behöver förstärkas

Sjuksköterskeutbildningarna behöver öka antalet platser för att möta det ökade intresset för yrket och det verkliga behovet. Men en flaskhals rör den verksamhetsförlagda utbildningen, så kallade VFU-platser. Samverkan mellan lärosätena och vårdverksamheter behöver förstärkas. En orsak till flaskhalsen är att lärosätena skickar ut alla sjuksköterskestudenter samtidigt, istället för att koordinera och sprida ut VFU-perioderna. En bättre samverkan och organisering skulle alltså kunna öka antalet platser väsentligt. Högskolorna behöver gå i takt med vårdverksamheter och arbetsgivare, vilket Vårdföretagarnas medlemsföretag lyft fram tidigare. Men det behövs också resurser för att upprätthålla en god handledning av vårdstudenter. Därför hoppas Vårdföretagarna att regeringens överenskommelser med SKR kommer hela den svenska sjukvården till del, också privata vårdgivare.

Nära hälften av primärvården bedrivs av privata vårdgivare på regionernas uppdrag. För specialistvården är motsvarande andel nästan en femtedel. Privata vårdgivare gör redan nu ett viktigt arbete men har också ett viktigt ansvar för att bidra till den framtida kompetensförsörjningen. Därför är Vårdföretagarna delaktiga i flera pågående dialoger, samverkansgrupper och forum för att bidra med erfarenheter och kunskaper. Häromveckan träffades företrädare för Vårdföretagarna, Socialstyrelsen och Nationella Vårdkompetensrådet för dialog om hur kompetensförsörjningen i primärvården kan stärkas. Bakgrunden är ett regeringsuppdrag. Vid mötet deltog chefsläkare från den privatdrivna primärvården som kunde berätta att över 600 ST-läkare i allmänmedicin just nu arbetar och utbildas hos privata vårdgivare. Det är en betydande andel av det totala antalet ST-läkare.

En hållbar och långsiktig finansiering behövs

Men det kommer ta lång tid innan detta arbete får en märkbar effekt i vårdens vardag. För att bli en legitimerad sjuksköterska eller läkare krävs tre respektive sex års studier. Att bli färdig specialist inom samma yrken tar ytterligare ett respektive fem år av studier och arbete. Därför måste diskussionerna också rymma ett ”här och nu” perspektiv, vilket även Martin Engström, Hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Halland förtjänstfullt lyft fram. Istället för att ensidigt önska mer vårdpersonal behöver vi också diskutera hur vi bäst organiserar vården med den personal vi har.

Kompetensförsörjningen är en bred och komplex fråga som kräver flera lösningar. Det måste till en hållbar och långsiktig finansiering för både vårdverksamheter och lärosäten för att kunna utbilda fler inom vården men också för att kunna behålla och vidareutveckla personal. Men det är lika viktigt att vi organiserar vården så vi kan nyttja hela sjukvårdssystemet optimalt. Här kan och vill privata vårdgivare fortsätta bidra. För det krävs det att såväl tillfälliga som långsiktiga satsningar kommer hela vården till del.