Hoppa till innehåll
Det är sällan så att utvärderingar i statsförvaltningen får det genomslag de ofta förtjänar. Erfarna och duktiga tjänstemän på Statskontoret är inga som står i rampljuset utan gör sitt viktiga jobb i skymundan. Jag tycker att deras arbete förtjänar ett ordentligt erkännande. En av deras senaste rapporter handlar om den statliga satsningen på bemanning i äldreomsorgen. En liknande granskning gjordes för ett par år sedan och då liksom nu pekar statskontoret på att privata verksamheter inte får del av medlen i den utsträckning de borde.

Äldreomsorgen i Sverige står inför väldiga utmaningar. Det saknas enligt Finansdepartementet 700 äldreboenden fram till 2026. Inom 10 år behövs det rekryteras 250 000 nya medarbetare inom vård och omsorg. Läget i hela omsorgen är akut. Regeringen presenterade därför 2015 en särskild bemanningssatsning inom äldreomsorg. 7 miljarder kronor skulle ge fler medarbetare. En i grunden vällovlig ambition även om alla visste att det endast var tillfälliga pengar.

Fast problemet som Statskontoret så förtjänstfullt än en gång redovisar är att pengarna inte kommer all äldreomsorg till del. Privata arbetsgivare har i likhet med offentliga svårt att hitta utbildade medarbetare men privata verksamheter har enligt Statskontoret inte fått del av regeringens satsning i den utsträckning som de borde. Det är facit efter de flesta generella statliga satsningarna på äldreomsorgen. Utöver att informera om satsningen har ”regeringen inte ställt några krav på kommunerna som ska säkerställa att de enskilda utförarna ska få del av satsningen på samma villkor som de kommunala utförarna” konstaterar Statskontoret. Därmed kan satsningen aldrig få resultat i hela äldreomsorgen. Det kan väl ändå inte vara regeringens mening?

Vårdföretagarnas medlemsföretag är en naturlig del av välfärdens vardag. Varje dag går över 100 000 medarbetare till jobbet i någon av våra medlemmars verksamheter. De serverar eftermiddagskaffe på äldreboendet, vägleder föräldrar om hur barnets insulinpump fungerar och sitter ner med 15-åringen på HVB-hemmet som behöver någon som lyssnar. Våra medlemsföretag är en stor del av lösningen på omsorgens problem men då måste vi ha likvärdiga förutsättningar som det offentliga.

I Januariavtalet slås det fast att det ska råda likvärdiga villkor mellan offentliga och privata aktörer i välfärden. Något som är mycket välkommet. Och här har regeringen ett särskilt ansvar att hedra avtalet med de budgetsamverkande partierna för att se till att likvärdiga villkor gäller inom alla delar som rör vård och omsorg. Utan att belasta utredningsväsendet eller andra delar av statsförvaltningen räcker det för regeringen ha tvingande skrivningar i sina avtal med Sveriges kommuner och landsting (SKL). Det gäller bemanningssatsningar men även satsningar på t ex vidareutbildning för sjuksköterskor. Det är en enkel åtgärd för regeringen för att säkerställa effekten av sina satsningar.

Statliga satsningar sätter fokus på angelägna frågor inom äldreomsorgen, men de tenderar att bli engångshändelser i kommunerna. Med hastigt lagda och lika hastigt tillbakadragna satsningar uppstår en ryckighet som inte främjar det långsiktigt arbetet med lösa framtidens utmaningar i vården och omsorgen. Bemanningen är något en verksamhet måste arbeta med varje dag och Statskontoret pekar på hur det i alla fall inte borde fungera.

Gärna satsningar men först och främst likvärdiga och hållbara villkor som ger Vårdföretagarnas medlemsföretag möjlighet att långsiktigt bedriva vård och omsorg med god kvalitet.