Nyhetsarkiv

Lönerna: Gäller spåkulan eller backspegeln?

Foto: Aditya Chinchure

Arbetsgivarna försöker mota lönekraven inför lågkonjunkturen. De blickar framåt: ledstjärnorna är överlevnad och bibehållen konkurrenskraft. Samtidigt tittar många arbetstagare bakåt. De förväntar sig lön efter prestation. Hur går det här ihop?

Publicerad Uppdaterad

Allt tyder på att en lågkonjunktur står för dörren. Därför säger arbetsgivarföreträdare nu att lönekostnaderna måste hållas tillbaka för att bibehålla konkurrenskraften.

Teknikföretagens förhandlingschef Tomas Undin började sitt anförande den 21 december, dagen då industrins parter växlade yrkanden, med att betona att avtalen som ska tecknas gäller från den 1 april.

– Tidsperioden fram till dess är redan betald och klar. Så vi pratar om att vi måste försöka se in i framtiden.

Tomas Undin har återkommande sagt att arbetstagarorganisationerna ”ställer sina krav med blicken fäst i backspegeln”.

Han är inte ensam. Anna Freij, förhandlingschef i Trä- och möbelföretagen respektive Grafiska företagen sade nyligen till Lag&Avtal att facken tittar för mycket bakåt.

– Visst, företagen har klarat sig ganska bra. Till viss del har de återhämtat sig efter pandemin. Men nu ska vi träffa avtal framåt. Det är ett mycket tufft ekonomiskt läge och vi vet inte hur lång eller djup lågkonjunkturen blir.

Hennes ambition är att i avtalsförhandlingarna hålla emot så att arbetskraftskostnaderna inte blir så höga att konkurrenskraften urholkas.

Svensk Handels förhandlingschef Ola Axelsson talar i likartade termer i en intervju på organisationens egen YouTube-kanal.

– Nu ska vi förhandla avtal som ska gälla från våren 2023 och framåt och det är klart att då måste vi titta på hur de ekonomiska förutsättningarna ser ut från och med våren 2023 och framåt. Nu är vi snabbt på väg in i en lågkonjunktur.

Farhågorna om stundande svåra tider är av allt att döma underbyggda. Arbetsgivarnas läsning av Industriavtalet med dess formuleringar om konkurrenskraft är också korrekta. Det första som nämns i Industriavtalets skrivningar om syfte och inriktning är att ”förstärka industrins konkurrenskraft”.

Det andra ledet i Industriavtalets syfte lyder ”…och skapa goda villkor för företagens anställda”. Sex av tio arbetstagare har enligt Medlingsinstitutet någon form av individuell lönesättning.

Enligt exempelvis Teknikavtalet som Teknikföretagen har med Unionen respektive Sveriges Ingenjörer ska företagets lönsamhet, produktivitet och konkurrenskraft samt tjänstemännens uppnådda resultat, ansvar, kompetens och skicklighet ”knytas samman” med den individuella löneutvecklingen. Ett visst mått av bakåtblickande behövs alltså, om avtalet ska följas.

Framåt eller bakåt, vad är det som gäller?

Unionens förhandlingschef Martin Wästfelt anser att både fack och arbetsgivare måste titta tillbaka på hur utvecklingen har varit fram till det att man ställer krav och sätter sig i förhandling.

– Annars blir det ett rent gissande.

Han säger att nya avtal ska vara klara när de gamla löper ut, man kan alltså inte vänta och se hur konjunkturen utvecklar sig.

– Annars skulle vi vara tillbaka i den gamla ordningen där avtal slöts först nio månader efter det att avtalen hade löpt ut. Då tjänade man på att ligga och vänta.

Martin Wästfelt säger att det är inbyggt i själva idén med Industriavtalet att man tecknar avtal även om det finns en osäkerhet framåt, oavsett farhågor om en nedgång.

– Därför krävs ett mod att sätta 12 månader eller 36 månader.

När det gäller lönerevisionen på individuell nivå förväntar sig Unionens medlemmar att bli bedömda utifrån vad de har presterat.

– I revisionen med individuell och differentierad lönesättning tittar man bakåt. Det blir en fråga om fördelning av det utrymme som skapats i de centrala förhandlingarna. Och där är märket starkt styrande.

Även Henrik Stävberg, förhandlingschef på IKEM anser att det behövs både ett tillbakablickande och ett framåtblickande när lönen sätts.

– I den lönesättande chefens dialog med medarbetaren vet du bara vad den har presterat. Det blir ju en tillbakablick. Och när vi förhandlar avtalen avser det vilka löneökningar företagen kan bära en viss period framåt. Det behöver inte vara en motsättning.

Oavsett om märket bestäms till 2 procent, 4,4 procent eller någonstans däremellan så utgör märket ramen utifrån vilken individens resultat ska bedömas.

– Men belönandet bakåt i tiden blir något mindre om det är lågkonjunktur. Ändå ska man lyfta fram de medarbetare som uppnått målen bäst, säger Henrik Stävberg.

Både tjänstmannaavtalen och de flesta arbetaravtalen som IKEM tecknar har inslag av prestationsbedömning bakåt i tiden. I modellen han beskriver sker dock den individuella lönesättningen utifrån ramarna som är bestämda framåt utan koppling till företagets resultat bakåt.

– Den tiden har vi täckt in i det gamla avtalet. Det kan vara pedagogiskt utmanande att förklara, säger Henrik Stävberg.

Att snegla på de allra högsta cheferna och deras bonusar, som definitivt är tillbakablickande, är inte rättvisande, menar IKEM:s förhandlingschef. Dessa chefer omfattas varken av kollektivavtalet eller lagen om anställningsskydd, de är frikretsade.

Ledarnas förhandlingschef Sara Kullgren anser också att det är rimligt att lönebildningen bygger på både en utvärdering av det som varit och av prognoser om framtiden.

– Tyngdpunkten kan variera över tid, det kan den absolut. Det blir ett närmre samspel när man diskuterar lokalt. Under en period kanske det inte blir så mycket. Under andra perioder kan man få mer lön.

Ledarna har tillsvidareavtal utan centralt förhandlad siffra och utan stupstock. En typisk formulering kan lyda ”Avgörande för den individuella lönesättningen är hur satta mål uppfyllts och de resultat som vederbörande uppnått med beaktande av rådande förutsättningar”.

– Vårt ledaravtal bygger på lön utifrån prestation, men även utifrån vad verksamheten tål. Det finns alltså både ett visst tillbakablickande och ett framåtsyftande också.

Per Widolf, förhandlingschef på Industriarbetsgivarna, sade i en intervju i Lag&Avtal i december att individuell skicklighet och ambitioner tillåts att spela en allt större roll när löner ska sättas, även i arbetaravtalen.

Men belöningen för individuella prestationer bakåt begränsas kraftigt av lönebildningens ramar. Och dessa ramar sätts, åtminstone delvis, utifrån prognoser om konjunkturen framåt som ingen arbetstagare råder över.