”Psykisk ohälsa går under radarn i svensk diabetesvård”

Att leva med diabetes är ett ständigt pågående arbete med omfattande och avancerad egenvård. Det går aldrig att ta ledigt. Ofta går individen själv med sina bekymmer och sin oro för hur sjukdomen ska påverka livet både på kort och på lång sikt. Detta är även ett av skälen till att psykisk ohälsa fick stor uppmärksamhet i det nya internationella konsensusdokument för behandling av diabetes typ 1 som presenterades i början av oktober i år.

En analys Diabetesförbundet gjort visar tyvärr att behovet av psykosocialt stöd i dag i mycket stor utsträckning går under radarn i den svenska diabetesvården. Det gäller överlag, och inte minst för personer med diabetes typ 2.

Läs mer: Ny stamcellsmetod imponerar vid diabetes

I oktober genomförde vi en enkätundersökning bland nästan 3 500 av våra medlemmar som lever med antingen typ 1- eller typ 2-diabetes (vilket motsvarar en svarsfrekvens på 43,6 procent). Hela 45 procent av personerna med typ 2-diabetes svarade att vårdgivarna inte alls uppmärksammar det behov av stöd som kan uppstå i livet med diabetes. Detta är 17 procentenheter mer än bland personer med typ 1-diabetes.

Andelen personer med typ 2-diabetes som uppger att de i nuläget har behov av psykosocialt stöd är lite mindre än i gruppen med typ 1-diabetes – 15 procent respektive 24 procent.

Av dem som uppger att de har ett behov av stöd är det emellertid 73 procent med typ 2-diabetes som uppger att de inte har fått den hjälp de behöver av vården, jämfört med 53 procent bland personer med typ 1-diabetes.

Resultaten indikerar därmed att behovet för psykosocialt stöd tenderar att vara störst bland personer med typ 1-diabetes, medan andelen personer med typ 2-diabetes som önskar hjälp är lite mindre samtidigt som denna grupp sett till antalet är mycket större.

Personer med typ 2-diabetes får sina behov tillgodosedda i väsentligt mindre utsträckning jämfört med dem som har typ 1-diabetes. En förklaring kan vara brist på resurser i primärvården där den förstnämnda gruppen främst behandlas.

Oavsett vilken typ av diabetes vi pratar om, är detta allvarliga siffror. Avsaknaden av psykosocialt stöd kan i värsta fall även påverka den fysiska hälsan. Personer med diabetes som inte mår bra har svårare att klara av sin egenvård, och det kan få stora konsekvenser, till och med livshotande.  

Detta är förstås smärtsamt och ohållbart för den enskilda individen som drabbas av både psykisk och fysisk ohälsa. Samtidigt riskerar det även att medföra ökade kostnader för samhället, bland annat i form av utgifter för behandling av flera komplikationer till följd av en misskött diabetessjukdom.

Diabetesförbundet vill att det ska finnas diabetesteam bestående av de professioner och kompetenser som personer med diabetes är i behov av, inklusive psykologer, kuratorer eller motsvarande kompetenser. Detta bör vara en självklarhet, oberoende av vilken typ av diabetes du lever med samt om du får vård i primärvården eller på en specialistmottagning.  

Frågorna ”hur mår du, behöver du någon att prata med?” behöver vara lika vanliga som frågor om blodsocker och levnadsvanor när personer med diabetes träffar sin vårdgivare.

Ser vården bara halva människan med diabetes, så går det inte att behandla hela patienten.

Björn Ehlin, ordförande Svenska Diabetesförbundet