Människokroppen i fokus för ny konstutställning

1:56 min

Hur vacker är egentligen en bukspottskörtel? Och kan medicinsk forskning bli konst? Kanske är det några av frågorna som besökare av utställningen Den osynliga kroppen, får svar på.

Med hjälp av bland annat bilder från medicinska labb visas kroppens inre beståndsdelar upp i utställningen som öppnar idag på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm.

Ett av de labb som bidragit med en bild är Karolinska institutet. Bilden, som heter See my pattern, ser vid ett första ögonkast mest ser ut som en kaskad av färgglada prickar mot en svart bakgrund. Men det är mer komplicerat än så, berättar Liv Eidsmo, docent på Karolinska institutet.

– Det här är en bild på en bit hud med en psoriasisfläck. För mig visar bilden ett kaos där man ser hur överhuden har vuxit till sig enormt. Prickarna är cellkärnor, och sedan har det blivit en invandring av immunceller också, säger hon.

I utställningen Den osynliga kroppen visas framför allt mikroskopiska bilder från medicinsk forskning upp. Det kan till exempel handla om detaljer av hårsäckar, nervceller, tandemalj och bukspottskörtlar. Detaljerna är oftast så uppförstorade att de inte kan ses med blotta ögat.

Kort sagt är det en utställning där medicinsk forskning förvandlas till konst, berättar Mona Norman, kommunikationsansvarig på Ragnar Söderbergs stiftelse och initiativtagare till utställningen.

– Vetenskapen är lite kantig. Den säger vad vi vet, och vad vi inte vet. Den konstnärliga tolkningen däremot, gör att vi kan bilda oss en uppfattning och en känsla, säger hon.

I utställningen hamnar också många sjukdomar i fokus. Något som i sig blir fascinerande i ett konstsammanhang, berättar Mona Norman när hon får välja ut ett par av sina favoritbilder.

– Det finns en bild som handlar om ALS, alltså sjukdomen där muskler förtvinar. Den föreställer en muskel i foten, som oftast drabbas först. Den bilden, med den historien till, tycker jag är fantastisk. Inte minst för att den väcker samma tanke som när jag först såg de här bilderna: Hur kan någonting som är så hemskt vara så vackert?